Kolumner

I Vihreä Lanka som är De Grönas språkrör publiceras varje vecka en svenskspråkig kolumn sedan år 2008. Här kan du läsa vad en del av våra medlemmar i Grifi skriver.

27.1.2012

 

Folkrörelse för Pekka Haavisto

 

Visst blir man glad över att uppleva den våg av energi och engagemang som råder inom Haavistos kampanj. Den ena yrkesgruppen efter den andra tar ställning för honom, kulturfolk och konstutövare ställer upp, stora konserter ordnas för att stöda honom, på Facebook och Twitter frågar sig människor vad de kan göra för att hjälpa till.

Många, många är glada över detta lyft för tolerans och medmänskliga värderingar som Pekka Haavisto representerar. Hans ledarstil är att lyssna och föra öppna och ärliga dialoger.  I stället för kortsiktigt vinstbegär vill han kämpa för en framtid också för våra barn. Han vågar ta ställning för minoriteter och utsatta grupper i vårt samhälle, han talar om de mobbade, de som lider då inkomstklyftorna ökar. Till sina belackare räcker han fram handen i stället för att ta strid.

Utomlands är han en känd och uppskattad människorättsaktivist och förhandlare. Han är en gentleman, språkkunnig och representativ. Kan vi få en bättre president?

 

Stina Engblom Colliander

26.1.2012


Pekka Haavistos rekordartade resultat i presidentvalets första omgång kommenterade minister Heidi Hautala bland annat så här i sin blogg


Det omöjliga som blev möjligt- Pekka Haavisto kan bli president


”Rösträkningen på valdagen blev en riktig thriller.  I väntan på resultatet funderade jag över hur det till synes omöjliga förvandlades till det möjliga: Pekka Haavisto kan bli Finlands nästa president. Och varför? Det kan man fråga sig.
Människorna har uppenbarligen fritt och frimodigt betraktat hela den goda gruppen kandidater i otaliga valdebatter. Och så har många upptäckt att bland dem finns en kandidat, nämligen Pekka Haavisto, som har alla de egenskaper den nya presidenten borde ha - oberoende av parti.Som absolut avgörande, i tillägg till hans långa och mångsidiga politiska erfarenhet,  sern  vi hans personliga egenskaper förmedlas i TV-rutan på ett bra sätt.Pekka Haavisto lyssnar på och respekterar sina samtalsparter och för diskussionen framåt. Med åren har just de här dragen hos honom bara förstärkts. Han förhåller sig fördomsfritt och respektfullt till var och en och är alltid beredd att närma sig också en människa som betraktar världen ur en helt motsatt synvinkel. 
Pekka är utan vidare en samlande kraft. När Finland vill synas ute i världen och aktivt påverka skeendena gör presidentens erfarenhet och personliga egenskaper en stor skillnad.
Pekka Haavisto har varit en internationellt känd aktör redan innan presidentskapet. Han var också den enda finländare vars namn president Ahtisaari tog upp i sitt Nobeltal som han höll i riksdagen om fred och säkerhet.”

24.1.2012

 

Ett makalöst val!

 

Finland har i många avseenden varit ett föregångsland även om vi inte alltid själva tänkt på det. Vi brukar minnas att Finland var det första landet i vilket kvinnorna fick rätt att inte bara rösta utan också kandidera i val till parlamentet. Att Oskari Tokoi var världens första socialistiska regeringschef har emellertid sällan lyfts fram. Inte kommer vi heller att tänka på att Finland var det enda krigsförande landet på den europeiska kontinenten som under det andra världskriget kunde bevara sin demokratiska ordning.

 När Pekka Haavisto utsågs till miljö- och biståndsminister år 1995 blev han den första gröna ministern i ett stabilt parlamentariskt land. Nu har vi en chans att välja honom till världens första gröna president. Att han dessutom lever i ett öppet homosexuellt parförhållande är säkert också unikt. För många är det inte passande att en president är grön och öppet homosexuell , men ur ett vidare perspektiv är de här egenskapernanågot som kan få historisk betydelse. Finland kan igen bli en oavsiktlig vägvisare.

I valet mellan Niinistö och Haavisto är det emellertid inte partitillhörigheten eller den sexuell läggningen som ska vara avgörande. Det vi väljare ska beakta är kandidaternas ledarstil, värderingar och utrikespolitiska kvalifikationer .

Pekka Haavistos och Sauli Niinistös sätt att leda och att förhålla sig till sina medmänniskor är helt olika. Medan Haavisto är känd för att lyssna på och respektera  andra, såväl vänner som motståndare,  är det många som beskrivit Niinistö som arrogant och intrigant. Där den ena har verkat utan att framhäva sig själv, har den andra ofta  plockat poäng på kollegernas bekostnad.

Haavistos och Niinistös världsbilder skiljer sig på ett avgörande sätt.  Där Haavisto ser  sociala och ekologiska problem som visserligen är globala, men som i allt högre grad berör också Finland, är Niinistö inriktad på att fortsättningsvis hävda den finska industrins konkurrenskraft även om det betyder att man inte tar ansvar för hur världen i övrigt klarar sig. Man kan säga att valet står mellan en framväxande etiskt motiverad planetarism och en konventionell ekonomiskt betingad nationalism.

Niinistös utrikespolitiska meriter är begränsade till EU och till de ekonomiska frågorna. Både EU och ekonomin är mycket viktiga för Finland, men båda är uppgifter för regeringen snarare än för presidenten. Haavistos utrikeuppdrag har gällt väpnade konflikter och globala miljöfrågor, det vill säga sådant som just hör till presidentens kompetensområde. Han har också förstått sambandet mellan världsproblemen och de rådande ekonomiska prioriteringarna, vilket är en förutsättning för en mer långsiktig utrikespolitisk strategi.

Vi finländare har nu en möjlighet att ta ett nytt steg mot en människovärdigare framtid. Låt oss inte missa den chansen!

 

Åbo, 24.1.2012

Jan Otto Andersson

 

18.01.2012

Vilka två kandidater vill du välja mellan?

 

Jag medger, att jag har svårt att se neutralt på presidentvalskandidaterna, då jag känner dem alla så bra. Till all lycka råkar de trevligaste ganska långt också vara de vars värderingar står mig närmast. Både Pekka Haavisto och Eva Biaudet upplever jag som nära vänner och deras värderingar står mig också mycket nära.

Fastän jag är grön, så skulle jag nu kunna rösta på Eva ifall hennes gallupunderstöd visade att hon är den enda som kan tävla seriöst med Niinistö, Väyrynen och Soini. Då skulle jag taktisera och rösta på Eva. Likaså skulle jag i motsvarande situation rösta på Paavo Arhinmäki ocht.o.m. på Sari Essayah och Paavo Lipponen.

Just nu visar galluparna tydligt att det är Paavo Väyrynen och Pekka Haavisto som tävlar om den andra platsen på omgångtvå. Vilka två kandidater vill du välja mellan på den andra omgången; Niinistö och Väyrynen eller Niinistö och Haavisto?

 

Det kändes litet orättvist att läsa Svenska Kvinnoförbundets ordförandes, Carola Sundqvists, insändare i ÅU den 18.1., där hon påstod att endast Eva Biaudet av alla presidentvalskandidater skulle bry sig om kvinnornas jämställdhet. Pekka Haavisto har självmant lyft fram kvinnornas ställning i många valpaneler, också då det inte har specifikt frågats av kandidaterna. Då en kandidat använder sina dyrbara minuter för att lyfta fram jämställdheten i diskussionen, så berättar det ganska tydligt omkandidatens värderingar och engagemang i jämställdhets diskussionen.

Jag har känt Pekka i 20 år och jag vet att jämställdheten är en hjärtesak för honom. Likaså vet jag att han alltid verkligen brytt sig om oss finlandssvenskar. T.ex. har han alltid försvarat den obligatoriska svenskan i skolan, fastän han blivit hårt pressad i frågan avfinska medier.   

 

Janina Andersson
http://janina.vuodatus.net/ 

 

21.01.2011

 

Ut ur språkskåpet

 

Den finlandssvenska tankesmedjan Magma publicerade här i veckan en utredning av forskaren Pasi Saukkonen med rubriken Mikä suomenruotsalaisissa ärsyttää? Efter det har olika medier friskt gått ut med egna ”undersökningar” i ämnet, där de frågat samma fråga av människor på gatan.

 

En ny era i språkdiskussionen? Får man nu tala rakt ut om sina fördomar? Suomenruotsalaisetko meitä todella ärsyttävät, siis yksilöt, ihmiset? (Ärsytänkö minä itseäni? Toisinaan...)

 

Enligt utredningen är attityderna och argumenten så olika på vardera sidan av språkgränsen att det känns som om finnarna och finlandssvenskarna lever i två skilda världar. Eller, frågar Björn Sundell i utredningens inledning, är det så att de som deltar i diskussionen lever i skilda världar, medan de som vet något om saken och känner till varandras synpunkter inte alls deltar?

 

”Tai ehkä onkin niin”, Björn Sundell ehdottaa tutkimuksen esipuheessa, ”että ne jotka osallistuvat keskusteluun elävät eri maailmoissa, kun taas ne, jotka tuntevat asiaa ja toistensa lähestymistapoja, eivät osallistu.”

 

Där har vi den. Orsaken till att språkdiskussionen, liksom homodiskussionen och invandringsdiskussionen, konstant urartar var den än förs. De som känner till den mångbottnade verkligheten, de som vet vad man talar om och som kunde lyfta fram alla om och men som finns i praktiken, deras röst hörs inte för de är ”för inblandade”. Alltså inte sakkunniga, emme ole asiantuntijoita, vaan asianomistajia.

 

De – vi – finlandssvenskar, invandrare, homosexuella, placeras i ett bås på planens kant, och därifrån får vi se på när vita heterofinnar drabbar samman om våra rättigheter och om hur våra ”svåra situationer” ska behandlas.

Vad kan man göra? Prova på det här:

 

Förra veckan publicerade de Gröna Kvinnorna en blogg vid namnet Hyvä Homma. Bloggen ger en röst åt invandrarna själva i invandrardiskussionen.

Webbsajten toivottulapsi.com, rösten som steg från regnbågsfamiljernas behov, samlade 12 000 namn i en adress om fertilitetsvård inför riksdagsvalet 2007.

 

Hurriksi.fi -sivusto lupaa suomenruotsalaiseksi ryhtyvälle Maamme-laulun alkukielellä, paljon rahaa jakavia säätiöitä ja takuuvarman hallituspuolueen.

Alla dessa är excempel på hur minoriteterna hoppar in på planen och börjar delta i spelet. Med god humor och bra resultat dessutom.

Det är dags för oss som vet att tala ut, säga som det är och berätta hur det står här i världen.

 

Snart är det riksdagsval, och efter valet är det dags att fatta beslut. Och när den stunden kommer, då vill jag se att det finns många sakkunniga i riksdagen: finlandssvenskar, regnbågsfolk och invandrare över partigränserna.

 

Anna Moring

kirjoittaja on kaksikielinen suomenruotsalainen, joka kannattaa kahden vuoden pakkoruotsia ja haluaa lakkauttaa virkamieskielikokeen.

13.8.2010

 

Egnahemshus! Målet för alla familjer. Alla drömmar uppfylls, då man flyttar in i ett hus som man själv har varit med om att planera och bygga. Eller…?

Häromdagen trillade fastighetsskattepapperen in i postlådan. För oss medelklassare som har ett stadigvarande arbete är det inget stort problem, men alla som bor i eget hus är inte rika. Från små inkomster borde man egentligen kunna lägga undan en liten summa varje månad och spara till höstens fastighetsskatt – en klumpsumma på flera hundra euro är svår att lösgöra på en gång. Änkefrun i sitt frontmannahus kunde inte för 65 år sedan tänka sig att någon skulle tycka att hon är rik.

Vi är många som fått ärva en del av ett hus och samtidigt för andra gången i vårt liv ramlat i bostadslåneträsket, från vilket vi tar oss upp först närmare pensionsåldern. Vår förort är full av oss andra generationens förortsbor. Här är det fråga om något helt annat än de skinande nya villaområdena i kranskommunerna, där de perfekta köken skiner i dubbelt så stora hus.

I mitt arbete på mödrarådgivningen träffar jag gravida kvinnor i en kranskommun till Helsingfors. Barnfamiljer flyttar dit för att kunna leva nära naturen. Den blivande modern får ofta tillbringa mycket tid ensam för att mannen bygger hus. Huset blir färdigt just innan babyn föds. Parets liv förändras totalt då de får sitt barn. Samtidigt ska de vänja sig vid varandra igen efter flera månaders paus – mannen har ju varit hemma bara nattetid medan han byggde. Allt väl?

Vi förortsbor har i år kunnat leva utomhus största delen av sommaren. De morgnar då solen skiner och man kan plocka färska hallon direkt i yoghurtskålen njuter jag verkligen av att ha hus och egen tomt. Lunch- och middagstid kan matbordet flyttas till den vrå i trädgården där det känns bäst för tillfället. Men… Precis när man börjar diskutera med sitt bordssällskap vrålar byns mopedkillar förbi, varv på varv, och man får börja läsa på allas läppar.

Den gröna politiken gynnar tät bebyggelse och förespråkar en höjning
av fastighetsskatten. Om fastighetsskatten ska höjas, borde man tänka ut något slags inkomstbunden gradering. Medborgare som lever på liten pension eller arbetslöshetsersättning ska inte behöva sälja sitt hem för att klara av skatten. Min förhoppning är också att politiska beslut inte baserar sig på avund; husägare ska inte straffas för att de lever i en klassisk dröm.

 

Lena Sjöberg-Tuominen

Skribeten är läkare och ordförande för Finlands Svenska Gröna

4.6.2010

 

Min finska vän och jag

Min vän och kollega Muluken adopterades från Etiopien då hon var sex år gammal. Före det bodde hon på barnhem. Att landa i en finlandssvensk familj i Österbotten, var helt klart en dramatisk kontrast och enorm livsförändring gentemot livet innan. Nu 25 år senare är situationen snarare omvänd – Etiopien känns främmande och avlägset för den unga kvinnan, som endast en gång besökt landet sedan adoptionen.


Muluken berättar att en ofta ställd fråga hon brukar få, är om hon upplevt rasism och på vilket sätt det tagit sig uttryck. Följdfrågan är hur hennes reaktion varit och hur hon hanterat situationen. Att höra skällsord på gatan är lyckligtvis nog mer undantag än regel, menar hon. Men för några månader sedan ropade en äldre kvinna något som hon inte uppfattade. För att få klarhet i saken, sprang Muluken ifatt damen och bad henne upprepa det hon hade sagt. Kvinnans budskap gick fram den här gången – hon var av den bestämda åsikten att Muluken hade fel färg på huden för att bo i Finland och att hon borde åka hem till sitt hemland.

Härom dagen i spårvagnen satt en man snett bakom mig tillsammans med sitt resesällskap. Han korkade en öl och delade högljutt med sig sina åsikter om invandringspolitiken i Finland. Mannen brassade på om hur mycket skatter han betalat för vår välfärd och menade att dessa resurser minsann inte skall slösas på några negrer. Talturen avslutades med ett uppträdande av Kari Tapios Olen suomalainen.


Dagen innan läste jag om 27-åriga Abdi Aden Ainaan i Helsingin Sanomats Nyt-liite (27.5), som utvisats i februari 2009 från Finland efter 15 år här. Abdi föddes i Mogadishu, Somalia och sändes nu tillbaka dit. Visserligen var brottsregistret långt och komplicerat, samtidigt som mannen betat av sanktionerna i Finland. Diskussionen efter föreliggande nyhet var hatisk och genuint ohemul. Abdi var inte välkommen tillbaka till Finland, där han trots allt
spenderat merparten av sitt unga liv.

Ibland funderar jag på uppfostran vi enskilda finländare fått? Det förefaller sig tämligen naivt att prata om Finland som ett jämlikt land, då de pågående diskussionerna befinner sig på en så elementär nivå.


Är det bort från oss, om någon talar ett annat språk eller har en annan hudfärg än du och jag – och skall vi verkligen vara tvungna att föra denna diskussion år 2010? På basen av vad drar vi slutsatser om att Mulukens hemland inte är Finland? Och hur kommer det sig att Abdis brottregister ser ut som det gör? Jag beklagar. Så länge dessa tankesätt existerar och Muluken inte kan gå ifred på gatan, har vi dessvärre mycket att jobba på.

 

 

Frida Westerback

Skribenten är projektledare för De Ungas Akademi inom Svenska studiecentralen.

26.3.2010

 

En glad politisk amatör

Då jag blev invald i riksdagen första gången år 1995 fick jag en gratulationsdikt av min pappas goda vän. Dikten handlade om hur viktiga glada amatörer är. Då förstod jag att han syftade på mig som en politisk amatör och han hoppades att jag alltid ska kunna fortsätta att verka inom politiken med en amatörs iver och förundran. I min mun var då ord som parti och politiker ganska fula ord och jag ville verkligen för evigt bli en amatör inom politiken och benämningen yrkespolitiker kändes som ett skällsord.

Jag var 19 år då jag blev medlem i Gröna förbundet år 1991 och nu har jag alltså varit medlem i 19 år. Alltså i hälften av mitt liv har politik varit mitt stora intresse. Jag borde säkert titulera mig som yrkespolitiker, men det känns fortfarande motbjudande. Jag känner mig ännu som den samma flicka som ville rädda Östersjön och göra året om cykling lättare.


Under dessa mina 19 år inom politiken har politikerföraktet bara ökat och vi politiker anses vara egoistiska individer som bara söker egen vinning. Men jag upplever mig ännu som samma idealist som för 19 år sedan, fast jag i allmänhetens ögon säkert upplevs på annat sätt.

 

På så sätt ändras man nog inom politiken, att då jag började i riksdagen tyckte jag våra löner var jättestora och resorna överdrivet lyxiga. Nu tycker jag att lönen nog är stor men den känns inte lika JÄTTE stor och resorna känns mera jobbiga än lyxiga. Man institutionaliseras väl sakta mak på vilket jobb som helst. En ny lärare ser massor med saker som borde ändras i skolan, men efter 15 år finns det inte så stora behov att ändra på rutinerna man kommit in i.

För att vi i riksdagen ska ha en lämplig blandning av glada amatörer som vågar ifrågasätta rutinerna och erfarna politiker som ser praktiska utvägar, så behöver vi lämpligt mycket rotation inom politiken. Jag hoppas att vi får många nya smarta beslutsfattare till riksdagen efter nästa val, men att aggressionerna mot nuvarande egoistiska politiker inte sopar bort bra erfarna kolleger varav många i mina ögon ännu är idealister.

 

Janina Andersson

Skribeten är riksdagsledamot

28.5.2010

Blockpolitik
– nej tack!

Under debatten om kärnkraftspaketet ansåg sig Eero Heinäluoma (sd) berättigad att kritisera minister Sinnemäki för att hon deltagit i marschen mot utbyggnad av kärnkraft.

 

Tycker Heinäluoma att hon borde byta sina grundläggande åsikter och värderingar för att hon råkar vara minister? Tanken är skrämmande. Att det är just Heinäluoma som tycker att man borde vända kappan efter vinden är i sig inte så förvånande. Under åren har han visat många exempel på sin opportunism, men den har också haft en rekyleffekt.

 

Ett bestickande exempel var då han, efter att ha varit finansminister i åratal, under valkampanjen år 2007 krävde att studiepenningen skulle höjas. Då hade han som minister suttit på statens kassa och alltså själv varit i nyckelroll då man beslutit att inte göra det. Den retoriken var så genomskinlig och grov att den nog den gången bidrog till demarnas fall.

Jag är stolt och glad över att vår Anni trots att hon blivit ministern fortfarande är samma Anni som i gummistövlar marscherar med folket. Det är deprimerande är att så få andra i ledande ställning tagit majoritetens parti i kärnkraftsfrågan. En majoritet av finländarna vill ju inte ha mera kärnkraft.

 

Alla som känner minister Sinnemäki personligen vet att hon har hög moral och stor integritet.

 

Då kärnkraftsdebatten går het är goda råd dyra. Eero Heinäluomas råd
angående hur en minister ska bete sig är dock inte värda mycket. Hans chauvinistiska stil blottar förlegade värderingar.

Det är beklämmande att märka att Heinäluomas gubbtaktik också går ut över de egna. Jutta Urpilainens auktoritet undergrävs märkbart då Heinäluoma i många frågor verkar vara den som trycker på knapparna. Möjligen är arbetsfördelningan medveten, men i så fall har man nog satsat på fel mediakonsulter.

 

Att – som i Sverige – ingå en i valallians med sossarna är nog helt uteslutet för oss så länge de av rent taktiska skäl rackar ner på allt regeringen åstadkommer, inklusive satsningar på förnyelsebar energi. Det är också i övrigt väldigt svårt att se någon röd tråd i deras politik just nu, förutom den destruktiva förstås.


I sitt gästtal under vår partikongress i Åbo redogjorde Maria Wetterstrand (Mp) för varför blockpolitiken har förutsättningar att fungera i Sverige. Hon berömde Mona Sahlins ambitiösa klimatmål och sade att de var en bra utgångspunkt för ett gott samarbete. Jag antar att det hjälper till att budskapet inte ändrar hela tiden, beroende på varifrån den politiskavinden blåser.

 

Kristian von Essen

Skribenten är företgare och ordförande De grönas fullmäktige delegation

10.5.2010

 

Gratis preventivmedel

 

För femtio år sedan, 9.5.1960, kom det första p-pillret ut på den amerikanska marknaden. Snabbt hittade pillren sin väg också till Norden. På 1960-talet kom spiralen. Dessa två metoder förbättrade enormt möjligheterna att förebygga graviditet.

 

Vilka preventivmedel fanns på 1950-talet? Abortstatistiken från 1950-1952 nämner följande: pessar, kondom, coitus interruptus, rytmmetoden och sköljningar. Av dessa räknas bara kondom och pessar nuförtiden som preventivmedel.

 

Om man ville avbryta en oönskad graviditet på 1950-talet kunde man ansöka om abort, men det behövdes medicinska skäl. Till de medicinska skälen räknades dock till exempel ”reaktiv depression”, och ”utmattning”; ganska relativa diagnoser. I praktiken var det svårt att på landsbygden eller för en billig peng hitta en läkare som understödde rätten till abort.

 

När den nya abortlagen 1970 godkände också sociala orsaker, ökade antalet lagliga aborter till cirka 24 000 per år. Sannolikt var dock antalet olagliga aborter ungefär lika stort före den nya lagen. I slutet av 1960-talet behandlades cirka tusen kvinnor per år för infektion efter abort – och detta enbart på Kvinnokliniken i Helsingfors, inte i hela landet!

 

Den färska abortstatistiken väcker försiktigt positiva känslor: antalet aborter har sjunkit i redan fyra års tid, till stor del för att tonårsaborterna har minskat. År 2009 utfördes 10 345 aborter i Finland.

 

Varför görs det fortfarande så många aborter? Över hälften av dem som söker abort uppger att de har använt något preventivmedel. En del av preventivmedlen är dock förbundna med stora risker för felanvändning (t.ex. kondom) och det finns fortfarande inget preventivmedel som skulle vara både säkert och helt utan biverkningar. Och alla preventivmedel kostar pengar.

 

Både en arbetsgrupp inom Social- och hälsovårdsministeriet och läkarföreningen Duodecim har nyligen föreslagit att kommunerna borde erbjuda gratis preventivmedel, speciellt åt personer under 20 år samt efter förlossning och abort. En liten ekonomisk satsning kunde spara stora pengar: det är inte gratis för kommunen att betala för abort, fastän patienten betalar endast vårdavgift för ett dygn. I denna fråga ingår också mycket som inte går att prissätta.

 

Min far krigsveteranen brukade säga om armén: det är bra att den finns, men ett elände att den ska behövas. Detsamma kan man kanske säga om abort.

 

Lena Sjöberg-Tuominen

Skribeten är läkare och ordförande för Finlands Svenska Gröna

16.04.2010

 

Går Västra Nyland sin lycka förbi?

I ett drygt år har nu Raseborg tränat på att vara storkommun, och knotigt besvärligt är det bara värre. Visst är det ju svårt att rationalisera då fastän arbetsuppgifterna minskar så får man ändå inte minska på personalen. En dylik ekvation går ju inte bara ihop.

 

Kyrksklätt, Sjundeå och Ingå jobbar i sin tur på med att undersöka möjlig kommunsammanslagning. I en ekvation där ingen kan bli utanför.Enbart alla tillsammans blir tillräckligt stort, med undantag för Kyrkslätt. Problematiken i denna sammanslagning är att helhetssammanslagning inte gör livet bättre för kommuninnevånarna, och då kan man ju fråga sig varför ta besväret.

Ramlagen för kommun och servicereformen utgår ifrån förbättrad service för innevånarna. Om en Fagervikbo får sin service från Kyrkslätt, eller ens en Veikkolabo – vilket är fallet idag – blir inte servicen tillfredställande. Osmo Soininvaara vision i tiderna var att de nya kommunerna borde följa arbetsresandet. Detta skulle betyda, att västra Ingå överförs till Raseborg, norra Sjundeå till Lojo och norra Kyrkslätt till Esbo. På detta sätt skulle vi få kommuner med logiska gränser.

 

Men detta är alltså inte ett alternativ. Varför inte det då? Jo, för då man börjar diskutera delfusioner, då är frågan inte mera kommunerna emellan, utan då flyttas frågan till inrikesministeriet, och det kommer en statlig tjänsteman och dikterar fusionsvillkoren. Detta kan ju ingen kommunalpolitiker med självrespekt för sin egen status gå med på.

Men tåget börjar vara på väg, och om inte kommunerna kring kustbanan snabbt finner sina egna lösningar kommer andra och fattar beslut för dem. Jussi den I från Helsingfors har redan långt gående visioner på hur han tänker dela upp Nyland i 5 storkommuner, och troligt är, att i nästa regeringsprogram kommer det redan att finnas med ett program för uppgörande av riktlinjer för regionstyre för Helsingforsnejden.


Den som inte då har en klar plan för sin egen framtid, med kraftiga regionpolitiska förankringar och planer, får nog ta skeden i vacker hand som den kommer. Vore det inte därför bättre att nu låta en statlig tjänsteman komma och sköta kommunfusionen, än att i en snar framtid få ta emot kungörelser av Jussi den I!

 

Flemming Bergh

Skribenten är ordförande för Finlands Svenska Gröna

12.3.2010

Är korruption in?

På grund av en nyligen inträffad flytt, åker eller promenerar jag
förbi riksdagshuset minst två gånger per dag. För en tid sedan uppstod
ovanpå de frusna blomrabatterna en borg av snö med ett budskap på ett
stort lakan.


På lakanet står det ”Puhdas vesi pesee korruption”. Meddelandet är
riktat till regeringen.


I februari gick Emma Karis (De Gröna) förslag om dagen med vegetarisk
skolmat i Helsingfors igenom i stadsfullmäktige. Kalabalik och rabalder!


Diskussionsforumen svämmade över med kommentarer av alla de slag. För och emot.


Ett Youtube-klipp cirkulerade inom diverse sociala medier därledamöter dryftar frågan. Diskussionen kretsade kring berövande av elevernas och studerandenas valfrihet, möjligheten att äta kött varje dag, eventuella risker i utveckling av ätstörningar och så vidare. Kritik riktades mot sättet att gå till väga och utsätta barn och unga för politik, med motiveringen om Helsingfors stads ekologiska fotspår. Visserligen sant, samtidigt som vi inte skall glömma skolans roll som en fostrare. Skolan bär ett ansvar i att vägleda våra barn och unga till att bli aktiva medborgare med en förståelse för omgivningen. Det är inte lika med att bli vegetarian.


Resultatet är definitivt inte bort från någon, utan ett välkommet steg i förhoppningsvis rätt riktning.

Debatten fortskrider om det allmänna politiska klimatet i vårt land. Provocerande kolumner och texter dyker upp i tät takt. Man ifrågasätter allt från den traditionella demokratins syfte till att hitta syndabockar i detta korrumperade samhälle.


De gröna anses vara skenheliga sippare av latte med ekologisk mjölk, medan ministrar hotas med mord, pälsfarmarnas verksamhet ställs under lupp, ungdomsarbetslösheten är en stigande trend, självmordstatistiken växer, invandringsfrågorna är så inflammerade att man knappast kan nudda vid dem, strejk efter strejk påverkar medborgarnas vardag, kolossala istappar kan ramla ner i nacken på en, låtsasläkare diagnostiserar på sjukhusen, vargarna dör ut, saimenvikarens existens är beroende av klimatförändringen…


Jag ser en bild på arbetsminister Anni Sinnemäki på HS.fi. Det handlar om kärnkraft. Hon ser blek ut och jag får närmast lust att krama om henne.


Martyraktiga ställningstaganden kan vi gott leva utan. Syndabockstänkandet bidrar ej heller till någon utveckling. Visst kan och skall vi ifrågasätta demokratin och dess funktion, men det existerar inte en person, ett parti eller en regering som ensam kan fixa det här. Vi måste alla vara delaktiga – och på många olika plan.


Frida Wresterback

Skribenten är projektledare för De Ungas Akademi inom Svenska studiecentralen

30.4.2010

 

Härliga Force Majeure

 

Den isländska vulkanen Eyjafjallajökull har råddat till flygtragiken i Europa, och en hel del finländare väntar fortfarande på att äntligen komma hem från resan som blev längre – och dyrare – än väntat. Själv fastnade jag med min man i New York, varifrån vi flydde de höga hotell- och restaurangpriserna till en madrass på en vänfamiljs golv i Delaware, ”The First State”.

 

Min ambitiösa plan hade varit att landa i Helsingfors på måndag eftermiddag 19.4, komma hem till Borgå ungefär en timme senare och börja genast arbeta med en tidningsombrytning. Följande dag skulle jag jobba i Helsingfors, och sedan åka till Kristinestad till ett två dagars möte.

 

Bilens (och cykelns) vinterdäck skulle också bytas, en seriebok skickas till tryckeriet, två kolumner skrivas och dessutom skulle jag delta i en paneldiskussion om åldreomsorgens situation i Borgå. För att inte nämna yoga- och ridningstimmarna och en ny godisstrejk. Jag skulle vara effektiv, vältränad, politiskt aktiv och ha perfekt kontroll över mitt liv. För en kontrollmänniska som jag är den största rädslan förstås att hamna i en situation var man är helt

hjälplös. När jag är stressad så har jag ofta mardrömmar om att jag är försenad från ett viktigt möte men kan inte hitta busskortet eller brillorna.

 

Jag är som Filifjonkan som alltid väntar på, och litar på, att katastrofen ska komma. Men vad gjorde Filifjonkan när katastrofen äntligen var ett faktum? Hon kände sig lugn och till och med modig. När katastrofen väl kommit så får man äntligen pusta ut. Ett vulkan är helt enkelt någonting som jag inte kan påverka. Det är inte på mitt ansvar.

 

Vi lever i en illusion att vi har kontroll över hela världen, inklusive naturen och vädret. Finländarna blir rasande om ett tåg försenas eller en gata blivit oplogad på en snöig vintermorgon. Någon ska bära ansvaret! Regeringen ska avgå! Vi blir helt förvirrade över en trotsig vulkan som ingen myndighet kan sätta i ordning. Men är det inte bara bra för oss att ibland bli tvungna att släppa kontrollen? I stället för arbets- och mötesrum hittade jag mig förra veckan sittande i solen med en stor portion chokladglass i handen utanför en

liten farm och mejeri i Wilmington. Min man satt bredvid mig och sög på en stor milkshake.

 

Vi hade fått nya flyg hem, precis en vecka senare än planerat. Det fanns ingenting som jag kunde gör åt mina jobb, möten och vinterdäck. Vilken otroligt skön känsla! Att njuta av livet utan att behöva ha dåligt samvete för det.

 

Kunde man lära sig att göra det också utan vulkanavbrott?

 

Kaisa Leka

Skribeten är författare och grön fullmäktigeledamot

26.2.2010

Bagateller

Jag kan ibland bli fruktansvärt och alldeles oproportionerligt arg över små miljöbrott som folk gör av oeftertänksamhet, lathet eller pur nonchalans.


Ordet brott borde kanske stå inom citationstecken, eftersom det inte alltid handlar om sådana i juridsk mening, utan bara onödigt slöseri eller onödiga tillskott till vårt avfallsberg, ofta båda.


Jag tycker till exempel illa om att se soptunnorna som brukar stå vid pantautomaterna för flaskor och burkar. De är vanligen fulla av – fullt användbara – plastkassar som folk haft sina tomburkar och -flaskor i.


Ställer man tomhöljena upprätt i kassen rinner ingenting ur dem och kassen kan återanvändas, åtminstone som avfallspåse. Samma människor köper antagligen en rulle med soppåsar vid vart tionde butiksbesök. Både nonchalant och brottsligt är det när vuxna kastar ut cigarettaskar eller annan skräp genom bilfönstret. Det kan inte vara så svårt att vänta tills man stiger ur bilen och passerar en soptunna. En hurdan rollmodell dessa vuxna ger åt sina barn vågar jag inte ens tänka på.

Jag brukar ingripa ibland, enligt mig för sällan men enligt de berörda antagligen alltför ofta. Jag vet inte hur mycket man kan moralisera utan att gå över gränsen för vad som angår en.


Nedskräpande vuxna brukar jag nog säga till åt, med varierande framgång. I mildare fall är mottagandet vanligen positivare, de flesta av oss vill ju ändå göra rätt.


Hos ett bekant par noterade jag att mjölkburkarna åkte i påsen för blandavfall. Innan jag hann hejda mig ställde jag frågan: ”Ni sorterar inte kartong...?”


Jag bet mig i tungan, hade jag gått för långt i mitt intrång på den privata sfären? Till min lättnad uppstod en kort, saklig och helt oaffekterad diskussion.


De hade gjort det tidigare, hon ville börja igen men han tyckte det var jobbigt. Slutsatsen verkade vara att de i alla fall skulle ge det en ny chans.

Vid en liten orienteringstävlig som gick av stapeln i en glänta vid slutet av en smal sandväg kastade en mamma till en av klubbens juniorer ett äppelskrott i en soptunna.


Det naturliga hade varit att slänga det i skogen där det förmultnat och till och med gödslat en aning.


I soptunnan – bland plast, metall och papper – tog äppelskrottet upp plats i onödan, för att inte tala om hur det sedan efter anaerob nedbrytning bildade metangas.


Nu var ju äppelskrottet en bagatell, och hamnade på fel ställe på grund av tanklöshet.


Mamman själv kände sig säkert duktig då hon märkt soptunnan, men jag
funderade länge efteråt på hur fjärmade vi blivit från naturen.


Jag tycker till exempel illa om att se soptunnorna som brukar stå vid pantautomaterna för flaskor och burkar. De är vanligen fulla av – fullt användbara – plastkassar som folk haft sina tomburkar och -flaskor i. Ställer man tomhöljena upprätt i kassen rinner ingenting ur dem och kassen kan återanvändas, åtminstone som avfallspåse. Samma människor köper antagligen en rulle med soppåsar vid vart tionde butiksbesök.


Både nonchalant och brottsligt är det när vuxna kastar ut cigarettaskar eller annan skräp genom bilfönstret. Det kan inte vara så svårt att vänta tills man stiger ur bilen och passerar en soptunna. En hurdan rollmodell dessa vuxna ger åt sina barn vågar jag inte ens tänka på.

 

Jag brukar ingripa ibland, enligt mig för sällan men enligt de berörda antagligen alltför ofta. Jag vet inte hur mycket man kan moralisera utan att gå över gränsen för vad som angår en. Nedskräpande vuxna brukar jag nog säga till åt, med varierande framgång. I mildare fall är mottagandet vanligen positivare, de flesta av oss vill ju ändå göra rätt.


Hos ett bekant par noterade jag att mjölkburkarna åkte i påsen för blandavfall. Innan jag hann hejda mig ställde jag frågan: ”Ni sorterar inte kartong...?”

 

Jag bet mig i tungan, hade jag gått för långt i mitt intrång på den privata sfären? Till min lättnad uppstod en kort, saklig och helt oaffekterad diskussion.

 

De hade gjort det tidigare, hon ville börja igen men han tyckte det var jobbigt. Slutsatsen verkade vara att de i alla fall skulle ge det en ny chans.

Vid en liten orienteringstävlig som gick av stapeln i en glänta vid slutet av en smal sandväg kastade en mamma till en av klubbens juniorer ett äppelskrott i en soptunna.

 

Det naturliga hade varit att slänga det i skogen där det förmultnat och till och med gödslat en aning.


I soptunnan – bland plast, metall och papper – tog äppelskrottet upp plats i onödan, för att inte tala om hur det sedan efter anaerob nedbrytning bildade metangas.

 

Nu var ju äppelskrottet en bagatell, och hamnade på fel ställe på grund av tanklöshet.

 

Mamman själv kände sig säkert duktig då hon märkt soptunnan, men jag funderade länge efteråt på hur fjärmade vi blivit från naturen.

 

Kristian von Essen

Skribenten är företagare och ordförande för De grönas fullmäktige delegation

8.2.2010

 

Samarbete över gränserna

 

Ordet servicenätverk har under de senaste veckorna fått en mycket negativ klang i huvudstaden. De flesta av oss associerar genast till den så kallade slaktlistan: listan på alla skolor, bibliotek och andra verksamhetspunkter som borde läggas ner för att spara pengar.

 

Det har varit litet oklart vilka som egentligen har skapat listan och vill att alla nedskärningar ska utföras. Då man ordnar diskussionstillfällen för allmänheten är det få lokalpolitiker som medger att de personligen vill att något alls ska läggas ned. Populismen frodas.

 

Låt oss fokusera på det positiva en stund: syftet med att se över servicenätverket är att försöka hitta möjligheter till samarbete över gränserna – och alltså inte enbart att spara pengar. Tänk om ungdomsgårdarna kunde utnyttjas om eftermiddagarna som klubbutrymme för mindre barn? Kunde åldringar och småbarn samlas i samma utrymmen, till exempel genom att kombinera dagcentra för åldringar med öppna daghem eller klubbverksamhet för barn? Låter inte alls illa. På den svenskspråkiga sidan kunde man ha speciellt stor nytta av att utöka samarbetet mellan de olika verken i staden.

 

Både på det lokala och det riksomfattande planet kunde man försöka se på helheten från ett vidare perspektiv för att hitta lösningar. Ett exempel på hur överraskande åtgärder som kan förebygga problem hittar vi inom medicinen. Enligt statistiken drabbas ungefär 7000 personer årligen av lårbenshalsbrott i vårt land; de flesta är åldringar. Att behandla ett lårbenshalsbrott kostar över 14000 euro. En tredjedel av de hemmaboende åldringar som drabbas av fraktur på lårbenshalsen behöver bestående anstaltsvård efter sin fraktur – vilket naturligtvis blir dyrt för samhället. Nästan alla lårbenshalsbrott uppstår då man faller.

 

Om vi alltså kunde hindra åldringar från att falla och stöta sig, skulle vi förhindra lidande och spara mycket pengar. Hur kunde detta ske? Jo, enligt forskning lyckas det bland annat genom att vi ser till att gamla människor har ordentlig belysning i sina hem, genom att utföra starroperationer för att förbättra åldringars syn, genom att göra hembesök med syfte att ta bort lösa mattor, sänka trösklar etc. Om åldringar dessutom använder så få lugnande mediciner (inklusive sömnmediciner) som möjligt, sker färre olycksfall.

 

Så länge som minnet är högst lika långt som en valperiod och alla enheter har egen resultatbudget, är det inte lätt att handla rationellt, forskningsbaserat och långsiktigt. Men ska vi ändå försöka?

 

Lena Sjöberg-Tuominen

Skribeten är läkare och viceordförande för Finlands Svenska Gröna

29.01.2010

 

Om bröd och ost

Oj vad färskt bröd doftar härligt! När jag tar papperspåsen i handen
så känner jag hur brödet fortfarande är varmt. ”Gräddat här i dag” står det på skylten bredvid hyllan.

 

Men vi lever ju i en värld var man alltid ska komma ihåg att läsa den lilla texten på sista raden längst ner. I det här fallet står där ”bakat i Frankrike”.

 

Det ”färska” brödet har alltså antagligen gräddats i min närbutik av fransk deg, som frusits ner och körts till Finland med en långtradare i ett elslukande jättekylskåp. Som om vi inte skulle ha bagare i Finland.


Jag väljer ett annat bröd i stället, kollar att det verkligen är finländskt, och funderar på hemvägen om det skulle finnas något sätt att få reda på när degen ursprungligen knådats av en fransk bagare? Eller alltså en fransk maskin… Hur gammalt är det ”nybakade” brödet egentligen?

 

Det är ju också så att man får kalla sin produkt ”rågbröd” så länge som den innehåller minst 50 procent rågmjöl. Man tror att man tuggar i sig hälsosamt mörkt bröd, men i verkligheten kan nästan hälften av munsbiten då vara vit fluff.

 

Men ännu värre blir det när man ska välja ett annat traditionellt baslivsmedel, nämligen ost. Då klarar man inte sig ens med att läsa den lilla texten, utan måste ta till riktigt detektivarbete.

 

När man köper utländsk ost kan man få läsa på förpackningen att den tillverkats med icke-animaliskt löpe. Mjölken har alltså förvandlats till ost med hjälp av ett mikrobiologiskt eller vegetabliskt medel i stället för den traditionella kalvmagen.

 

Men i inhemska produkter står det bara ”löpe” eller ”syrningsmedel”. Kort och koncist. Här i Finland ska det inte babblas i onödan, och konsumenten ska inte blanda sig i mejeriets ärenden med att fråga om osten innehåller bara mjölk eller även delar av döda kossor.

På Valios nätsidor finns en utmärkt sökfunktion, var man kan till exempel få reda på att deras skivade mozzarella i 500 gram förpackning inte är lämplig för laktovegetarianer, medan den som finns i 200 gram förpackning fungerar utmärkt på en vegepizza.

 

Intressant, men aningen svårt att komma ihåg när man väl är ute på stan och handlar mat. Varför i all värld kan man inte trycka samma information på förpackningen som man har på nätet?

 

Fast man borde ju inte klaga, med de flesta mejerierna är man ju tvungen att ringa till konsumentservicen och hoppas att man får tala med någon som faktiskt vet vad de använder för ingredienser i sina produkter.


Jag skulle kunna fortsätta mycket längre, och ta upp andra saker så som tillsatsämnen, lättprodukter, konstgjorda sötningsmedel, palmolja osv. men jag tror att ni förstår vad jag vill säga här. Det som vi behöver här i Finland en betydligt mycket stramare konsumentlagstiftning.

 

Betalar vi för en matprodukt så ska vi också ha rätten till att veta vad den tillverkats av, när, hur, och av vem. Jag är trött på att finna en gris i säcken när jag bara ville köpa tofu.

 

Kaisa Leka

Skribeten är författare och grön fullmäktigeledamot

September 2009

 

Skata eller kråka?

 

En vacker septemberlördag såg många Facebook-vänners statusanteckningar identiska ut: ”har plockat X liter trattkantareller”. Vår familjs svampskörd blev sammanlagt nästan 20 liter. Medan vi gick och stannade för att plocka tittade och lyssnade vi på fåglar, såg mossor och spillning.

 

Förra veckan hölls ett artkännedomsprov i en närbelägen lågstadieskola: två tredjedelar av 12-åringarna kunde inte skilja skatan från kråkan och bara en av tre kände till björken. Jag har försökt låta bli att sucka och i stället stanna upp för att tänka på vad det säger om vår tid. I den förortsmiljö som skolan ligger i finns det goda möjligheter att iaktta olika växt- och djurarter. Men för att se måste man titta. Barn behöver också någon som svarar då de frågar, eller som aktivt presenterar verkligheten. Kanske föräldrarna till barnen inte skulle få fler poäng i provet?

 

Om vi ser till biologi överhuvudtaget, kommer vi också in på växters reproduktion, där mina egna kunskaper av någon anledning är verkligt usla. Visst har jag ett vagt minne av att vi talade om ståndare och pistiller i folkskolan, men jag saknar all systematisk kunskap i ämnet. Varför? Blev det bara en lista som man skulle kunna rabbla utantill? Känns det lika för många av dagens barn, då de borde lära sig namnen på träd, fåglar och andra djur?

 

Egentligen tror jag att det är svårt att lära ut artkännedom från katedern, i klassrummet. Med hjälp av filmer i stället för stillbilder ser man djurarters rörelsemönster och annat beteende och lär sig bättre. Träd och andra växter borde man egentligen få söka upp i naturen, känna och lukta på. Alla fina metoder behöver inte vara nya. Till exempel har herbarier börjat användas igen efter en paus på många år: 14-åringar samlar tjugo växter under sommarlovet. Jag blev nästan avundsjuk när jag iakttog sonens växtsamlande i somras.

 

Undervisningsministern har i våras tillsatt en arbetsgrupp med uppgift att bereda förslag till timfördelningen i grundskolan. Konst- och färdighetsämnena borde stärkas, säger regeringsprogrammet. På bekostnad av vilka ämnen? Min förhoppning är att åtminstone miljö- och naturkunskap eller biologi inte får stryka på foten. Ut i naturen med ungarna och lärarna, så lär sig alla bättre.

 

Naturligtvis kan man fråga sig vilken nytta man har av att veta vad en fågel, skalbagge eller blomma heter. Men är det inte där vi börjar också människor emellan: vi presenterar oss själva och får veta vad den andra heter. Före det är det svårt att få veta mer.

 

Lena Sjöberg-Tuominen

Skribeten är läkare och viceordförande för Finlands Svenska Gröna

21.8.2009

 

Härliga arbetskamrater

 

Lycka är att alla dagar umgås med människor man kan uppskatta och tycker om. Då jag motsträvigt steg upp klockan 5.30. för att åka på mitt första möte efter sommarpausen var det ovanligt svårt att få upp ögonen. Jag sku gärna fortsatt att bara vara med mina närmaste människor.

 

På vägen hem igen efter två dagars möte i Lovisa överrumplades jag av varma känslor för mina gröna arbetskamrater. Tänk vilken lycka att få arbeta med så här härliga människor.

 

Sin familj kan man i varje fall delvis själv välja och vi alla inom familjen har starkt inflytande på varandra. Så det är kanske inte så underligt att vi trivs tillsammans. Arbetskamrater kan man inte på samma sätt välja själv och inte tror jag att de sku tycka om ifall man sku försöka uppfostra dem heller.

 

För att vara kreativa och effektiva på jobbet är det super viktigt att vi vågar vara oss själva och inte är rädda för vad våra arbetskamrater tänker om oss. Nu har jag den priviligerade situationen, att jag vet att mitt snuttjobb fortsätter nästan helt säkert till våren år 2011, vilket gör att jag inte behöver vara rädd för att få sparken just nu. Dessutom känner jag starkt att vi gröna hör till samma lag som har samma mål, vilket gör samhörigheten lättare att uppnå. Den interna tävlingen mellan oss gröna riksdagsledamöter känner jag förvånansvärt litet av. Jag är snarare stolt över att mina gröna arbetskamrater är så jätte bra. Allra enklast är det att vara stolt över riksdagsgruppens anställdas insatser.

 

Den här fina gemenskapen har inte kommit gratis. Det har varit viktigt att vi talat öppet om den vanliga avundsjukan och negativa tävlingsandan, som lätt uppkommer på alla arbetsplatser och kanske speciellt lätt inom politiken. Då vi försöker hjälpa varandra att nå framgång och talar öppet om vem som känner att den t.ex. sku vilja ha viktigare arbetsuppdrag, så försöker vi förebygga hårda konflikter och missnöje inom vårt team.

 

Som tonåring besökte jag en gång en arbetspsykolog, som sku hjälpa mig att finna min väg i arbetslivet. Efter alla tester sa hon att jag sku passa som informator inom någon organisation eller något bolag. Det viktigaste var att det måste vara en plats där jag helt kunde stå för min arbetsgivares värderingar, för annars trodde hon inte att jag kunde fungera så bra med mitt arbete som jag hade potential till. Nu har jag haft lyckan att nästan enda sedan denna test verka inom De Gröna vars värderingar jag verkligen känt som mina egna.

 

Nu ska jag försöka komma ihåg att säga åt mina arbetskamrater hur viktiga de är för mig.

 

Janina Andersson

Skribenten är grön riksdagsledamot

Är svenskan ett privilegium för oss finlandssvenskar?

 

I Österbottens landskapsförbund bor 80 000 finska medborgare med svenska som modersmål. 10 kilometer norr om Österbottens förbund finn staden Karleby, av vars  15000 innevånare 3500 har svenska som modersmål. I Norra Österbottens landskap, vars centrum Uleåborg ligger 550 km norr om Karleby, finns 600 personer med svenska som modersmål. Det kräver en hel del utveckling av den svenskspråkig service i Norra Österbotten för att innevånarna i Karleby skall kunna garanteras sina tjänster på svenska.

 

Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt beslöt i veckan att stänga förlossningsavdelningen i Västra Nylands sjukhus, och tvinga västnylänningarna att åka till Lojo, Esbo eller Helsingfors för att föda. Förutom betydligt längre resor till förlossningssjukhuset, vilket klart höjer risken för komplikationer, kan varken Lojo, Jorv eller Kvinnokliniken i dag erbjuda garanterad förlossningsservice på svenska. Språkliga barrikader blir då även en hälsorisk för så väl barnet som modern.

 

Nästa på fallrepet är den svenskspråkiga bäddavdelningen (16 sängar) på HNS Psykiatricentrum. Jag skulle villa se den finskspråkiga patient som försöker förklara sina innersta känslor för en vårdpersonal på engelska eller svenska, eller varför inte estniska. Både förlossningstjänster och psyktjänster fås billigt söder om Finska viken, och resan är inte längre än från Hangö till Helsingfors.

 

I huvudstadsregionen, där det finns absoluträknat den tätaste populationen finlandssvenskar, planerar Esbo stad att placera en del svenskspråkiga klasser i en finskspråkig skola.  För att ett språk skall kunna leva, vet vi att språket bör ha olika språkrum. Skolomgivningen är här ett av de absolut viktigaste språkrummen. I en skola med tusen finskspråkiga och ett par hundra svenskspråkiga elever, är det inte så svårt att beräkna vilket språk som dominerar på skolgården.

 

Vad som ter sig som små oskyldiga åtgärder, har omfattande konsekvenser för den svenskspråkiga minoriteten. Då man med jämna mellanrum fattar beslut typ dem ovan nämnda gnager man ständigt på förutsättningarna för en livskraftig tvåspråkighet i Finland.

 

I ett vidare perspektiv är det intressant att följa med hur majoritetsbefolkningen bävar över hur romernas existensvillkor omöjliggörs i Rumänien eller hur den tyskspråkiga minoriteten sätts i trångmål i Ungern, men här tycker de att det är naturligt att göra det omöjligt för det svenska språket att överleva.

 

En del av ministrarna i vår regering vet inte ens hur många finlandssvenskar det bor i vårt land. Vi är 300000 finska medborgare vars historiska rötter sitter lika djupt i den Finska skogen som majoritetsbefolkningens. Därför är det omöjligt för mig att förstå mångens inställning till, att det är ett privilegium för oss finlandssvenskar att få service på vårt eget modersmål. Det kan inte vara desto mer ett privilegium än att en finne får sin service på finska.

 

Flemming Bergh

Skribenten är ordförande för Finlands Svenska Gröna

15.06.2009

 

Flicka eller pojke?


Juninatten var ljus och det pipande ljudet hördes på långt håll: piii-ee, piii-ee. Försiktigt smög vi oss framåt mot ljudkällan. En grå, rufsig silhuett kunde tydligt urskiljas på björkens gren. Två olika pip hördes, men bara en fågel syntes. Medan vi beundrade fågeln tog den ett skutt på grenen och viftade lätt på vingarna. Kändes högtidligt: vi får se en riktig uggla i naturen, här i Helsingfors!

Följande dag såg vi dem båda, storasyster och lillebror (eller tvärtom?), tyst fira dag i björken vid ån.

 

Den mindre med det svagare pipet överlevde inte följande natt; på morgonen låg den död under björken. Artbestämningen blev helt klar först då: hornuggla, Asio otus. Det starkare syskonets ensamma, starka pip hördes också under de följande kvällarna och nätterna.

 

Hösten 2007 besökte jag ett nordiskt seminarium med temat Sexual and Reproductive Health. En dansk forskare lämnade ingen av oss oberörd, då hon berättade om sitt mångåriga projekt i södra Indien. Under projektets gång blev 22 kvinnor i samma by gravida sammanlagt 88 gånger. Trots att ungefär lika många flickor och pojkar föddes, överlevde 37 pojkar och bara 21 flickor sina två första levnadsår. Åtta flickor och en pojke dog under sin första levnadsvecka. Fjorton aborter utfördes, i de flesta fall efter att en spåkvinna ”sett” att det kommande barnet är en flicka. I intervjuer bekräftade kvinnorna, att de vill försöka tills de får en son, som tryggar deras ålderdom. Flickor blir dyra då de ska giftas bort som vuxna. En del mödrar talade öppet om hur flickebarnen får mindre mat och omvårdnad, ofta med målet att de ska tyna bort och dö.

 

I fattig-Finland för 100 år sedan gjordes ingen större skillnad på pojkar och flickor; båda innebar munnar att mätta, båda hade ett par händer som kunde komma i användning i arbetet och hemgift förekom inte. Arbetarkvinnorna hade inte råd med sorgetid; det var bara att arbeta vidare och se, ifall följande barn skulle få leva. Min farfar växte upp som yngsta barnet av tio i en fiskarstuga. Han hade två systrar som hette Agnes. Den första dog vid 1 ½ års ålder. Agnes nummer två blev däremot mor till fyra döttrar och arbetade som spårvagnschaufför under kriget. Idag ger man knappast en död äldre systers namn till ett nytt flickebarn…

 

Vi tog osentimentalt till vara den lilla livlösa ugglekroppen. Vår Urbana Uggla fick äran att bli Museiuggla efter sin död. Småningom får vi alla beundra honom (henne?) på Naturhistoriska centralmuseet.

 

Lena Sjöberg-Tuominen

Skribeten är läkare och viceordförande för Finlands Svenska Gröna 

24.01.2009

 

Unga radikala beslutsfattare

 

Blir vi mera realister och mindre idealister och radikala med åldern? Får vi radikalare beslut om tillräckligt många unga samtidigt kommer till makten?

 

Min hypotes, som jag lekt med en tid, är att om det samtidigt väljs in flere unga beslutsfattare och om dessa dessutom har verkliga påverkningsmöjligheter, så blir politiken radikalare och mer idealistisk än normalt.

 

Min subjektiva upplevelse är att 70-talets Finland var den hittills mest idealistiska tiden i finsk politik. Kanske jag börjar vara en typisk medelålders människa då jag upplever att samhället var bättre i min barndom på 70-talet ;o). Då var Finlands skatte- och socialpolitik starkt på väg mot ett folkhem där alla i familjen Finland skulle vara likvärda.

 

Jag tror inte att någon av mina skolkamrater då kände sig speciellt fattiga i relation till de andra i klassen. Idag finns det säkert många barn som skulle vilja men inte kan vara med i t ex ett fotbollslag vars årsavgift är ca 2000 euro.

 

Det jag tror, är att då man inte ännu själv har familj och karriär på gång, så är man starkare engagerad idealistiskt och radikalare än då man i första hand tänker på sina närmaste. Som riktigt ung politiker känns t ex u-ländernas invånare och de bostadslösa lätt viktigare än de egna röstarnas vardag. Radikalismen kan förstås uttrycka sig i främlingsfientlighet och andra mindre trevliga riktningar, men ett som är klart är att man är mera svart/vit både på gott och ont som ung.

 

Det jag skulle vilja ta reda på är om det valdes in flere unga politiker i början av 70-talet än annars i Finland.

 

En titt i statistiken visar, att år 1970 valdes det in fem stycken under 25-åriga riksdagsledamöter. Före det hade det år 1951 valts in en under 25-åring och efter valet 1970 har det aldrig valts in flere än högst två riksdagsledamöter åt gången, som varit under 25-år gamla.

 

Då jag själv valdes in som 24-åring år 1995, så var Säde Tahvanainen den enda andra ledamoten som var under 25 år gammal. Efter det har det högst valts in en så ung åt gången. I den statistik jag haft tillgång till fanns alla val mellan 1951 och 2007 förutom år 1975, som förstås skulle varit intressant att studera närmare.

 

Det var den stora åldersklassen som var ung och stark och kom till makten på 70-talet. Nu är denna samma åldersklass snart pensionärer och de har ännu mycket stor makt. Kan det vara så, att den här åldersförskjutning av denna starka maktfaktor har synats och fortfarande syns i Finlands samhällsklimat?

 

Janina Andersson

Skribenten är grön riksdagsledamot

11.04.2008 
Från alternativ till normal

Då vi lämnade -80 talet bakom oss och inledde 90-talet kände jag mig ganska alternativ då jag cyklade året runt och använde cykelhjälm. Ingen brydde sig då om att ploga eller sanda cykelvägarna på vintern. Många tittade undrande på mig då jag envist cyklade i snöslasket. Om jag någon gång glömde cykelhjälmen hemma, så ropade alkisarna åt mig: "Var är hjälmen?".

 

Idag stirrar ingen. Ingen ens märker mig då jag cyklar till tåget i min fina gröna hjälm. Idag är cykelvägarna fulla med vintercyklister. Nu är jag helt normal, ja helt vanlig.

 

Då jag i mitten av 90-talet första gången hörde om jordvärmepumpar av Satu Hassi och försökte ta reda på mera om dem kände jag mig väldigt alternativ. Redan i början av 2000-talet var jag inte alls alternativ längre då vi skaffade vår efterlängtade jordvärmepump. Nu är det mycket mera normalt än alternativt att villa ha en jordvärmepump.

Min nya dröm är en solpanel på taket och en vindmölla på gården. Jag vet inte ens om det är alternativt längre. Kanske tiden har kört förbi mig och jag är nu helt klart mera vanlig än alternativ.

 

Då jag första gången gick på gatan och delade ut grön propaganda som 18-åring fick jag höra de mest lustiga fördomar om oss gröna. Nu som 37-åring möter jag förvånansvärt litet fördomar. Tvärtom är de flesta väldigt positivt inställda. Vi är inte längre en så alternativ rörelse att majoriteten skulle ha svårt att smälta oss. Tvärtom är vi helt normala och trovärdiga.

 

Ibland funderar jag på hur mycket det är hela befolkningen som ändrats och blivit grönare eller är det vi som blivit tamare? Just nu tror jag mera på att det är hela befolkningen som sakta men säkert kommer fast oss, för jag har inte i varje fall märkbart ändrat på mina värderingar under dessa cirka 20 år.

I min första egna handgjorda valreklam från år 1991 stod det: bättre cykelvägar, mera spårtrafik, mera tid för varandra, ett rent hav, mindre skolklasser... Känns det bekant? Har något ändrats?

 

För första gången sedan tågspåren byggdes ut i Finland satsar nu regeringen mera pengar på spårtrafiksinvesteringar än på vägbyggen. Något håller alldeles tydligt på att hända. Vi är inte ensamma. Men hur länge håller den här trenden i sig?

Det är vår uppgift att se till att denna förändring som nu sker i samhället inte blir en kortvarig trend, utan en klar förändring mot ett hållbarare samhälle som vi stolt kan visa upp för våra barnbarn. Om inte klimatförändringen då redan gått så långt att vi inte längre kan vara stolta över något.

 

Janina Andersson

Skribeten är grön riksdagsledamot